Barnet inte få vänner i skolan

Ett annat tecken kan vara att barnet inte vill gå till skolan/förskolan, eller presterar dåligt. Prata om saken om du tror att ditt barn saknar vänner. Förklara att det inte är något fel med det, och ni tillsammans ska hitta en lösning. Därför drar barnet sig undan och föredrar att inte umgås med andra barn. Hur påverkar det mitt barn att inte ha vänner? Att inte kunna skaffa sig vänner bland sina klasskamrater påverkar många barn och ungdomar negativt. De kan få minskad självkänsla, förlora sin tilltro till sig själva och välja att inte delta i nya aktiviteter. Föräldrar i denna situation måste lugnt förklara för barnet hur bra han kan få i skolan: det kommer nya vänner, han kommer lära sig att skriva som vuxna, han kommer snabbt att kunna läsa böcker, anses inte längre vara ett litet barn, men en vuxen skolpojke. När barnet inte kan gå till skolan . Vad är det som händer? Vad är det som gör att vi som föräldrar inte kan få iväg vårt barn till skolan? Detta blogginlägg är tänkt som en guide för familjer som har barn som hamnat i ofrivillig skolfrånvaro, problematisk skolfrånvaro eller hemmasittande, olika begrepp används men betyder ... Att en tonåring är stökig, är aldrig dens eget fel. Det beror enart på lata eller obegåvade föräldrar. Om ditt barn inte har vänner i skolan, ta tag i det. besök skolan och ta reda på varför. Prata med omgivningen och ditt barn. Inte bara en gång, utan varje dag tills ni löst problemet. I varje förälders liv kommer en period när barnet blir skolbarn.På många sätt beror barnets anpassning i skolperioden på uppväxtprocessen. Skolan är den andra platsen efter dagis, där barn sällskapar: de lär sig att kommunicera, förhandla, försvara sin position, “leta efter sig själva”, få vänner, etc. Det händer att barn av vissa skäl vägrar att...

Har börjat skriva på en digital "bok", vad tycker ni om den? (svara helt ärligt)

2020.06.06 18:15 Jag_Heter_Simon Har börjat skriva på en digital "bok", vad tycker ni om den? (svara helt ärligt)

Kapitel 1:
Det var år 323BW på planeten Gaslokia. Ett krig hade nyss brutit ut och alla Gasioner (-folket) var oroliga. Vad skulle hända med deras krig, och varför måste detta hända. Det var så fridfullt innan! Gaso den tredje (Gasionerna ledare) försökte kontakta Galionernas kung Overlord V men lyckades inte. Kriget var mellan Gasionerna och en annan alien ras.
-”Allihopa lyssna upp! sade Gaso III”. Vi måste skynda oss med att få ihop delarna till teleportören annars är vi döda!. “Yes sir!” säger ledarens personliga armeé samtidigt. Gaso III hämtade sina barn och sade hejdå till dem, för han visste att dem behövde fly.
-Vi kommer ses en dag igen mina älsklingar sa Gaso III med tårar rinnande ner kinderna. Hejdå!! skrek han medans dem åkte iväg genom rymden i sina kapslar. Vi Ses!!!! skrek Gaso medans han grät. När Gaso III sedan sprang iväg för att hjälpa hans folk blev kapslarna med hans barn sprängda. Dem var dödsdömda.
”Overlord... dina kusiner är döda...” sa en av vakterna som nu gått in i rummet med den 5 miljon åriga barnet Overlord VI. “ N n n, Nej nej nej” sa Overlord VI med en svag röst. Detta kan inte hända!!! Han grät med tårarna rinnande nerför hans kinder. Det enda man kunde höra i rummet var ljudet av tårarna mot det svarta golvet.
Dem sprängda kapslarna störtade mot olika planeter i ljusets hastighet. Kraften var något som en vanlig människa aldrig skulle klarat. Det fanns en liten chans att någon av barnen faktiskt överlevde. Gasionerna kunde bara hoppas.
Kapitel 2:
Jag vaknade och hörde regnet smattra mot fönstret. Det är grått och regnar ute idag. “Huh ännu en dyster och kall dag” säger jag och sukar. Det var mitt i sommaren och jag hade fyllt fjorton för en vecka sedan. Jag öppnade min telefon och såg ett meddelande från min vän “Sajmon vi spelar NU!”. Jag skrattade lite för mig själv och startade min dator. Mitt namn är egentligen Simon men min vän Gustav kallar mig Sajmon. Jag hade inget att göra idag men kände ändå för att göra något. Jag kollade ut genom mitt fönster igen och såg en tant med en grå jacka och en röd kjol som sprang mot en busshållplats i regnet. Jag hade en busshållplats utanför mitt hus som underlättade det att ta sig till skolan. Jag kollade runt i mitt rum nu, som var ganska rent. Jag tog ut kläder ur min gamla brunaktiga garderob, En orange tröja, blå vita jeans och ett par gråa strumpor. Jag tog självklart också ut mina svarta kalsonger. När jag väl hade bytt om och borstat tänderna frågade jag några vänner i en snapchat grupp om de ville göra något utomhus. Det hade blivit ett uppehåll från regnet men som skulle komma tillbaka senare mot kvällen.
Pling! Telefonen vibrerade och jag tog upp den. När jag gick in på appen hade 3 av mina vänner redan svarat. “ja vi går ut!” sade Martin och Abdi medens Gustav var inte lika lätt att övertala. “Kan inte vi spela istället” skrev Gustav och jag svarade “nä vi går ut”. Han gick med på det till slut. En till vän med namnet Fredrik ville också följa med.
“Vi träffas ute på gården då”. Jag satte min telefon på laddning och lyssnade på tystnaden. Tinnitusen var det enda jag kunde höra, men pipet var inte jobbigt mera. Jag hade haft det rätt länge. när jag tog upp nycklarna på mitt bord rasslade dem. Det fanns en två vanliga nycklar: en till min ytterdörr och en till dörren vid ingången till trappen. Jag hade dessutom en tjock nyckel till min cykel och en liten nyckel till skolskåpet. “Lets go” sade jag till mig själv och reste mig. För en sista gång kollade jag ut ur mitt fönster på dem dystra molnen. Det ekade i trappen medans jag skyndade mig ut. Jag har aldrig gillat trappor. Dem är läskiga.
Kapitel 3:
När jag kom hem ösade det, jag fick skynda mig in. Jag och mina vänner fick snabbt säga hejdå. Regnet var varken varmt eller kallt utan ljummet. Jag har ett minne från när jag var liten. Där var jag ute med shorts och t-shirt i regnet, det var varmt. Jag älskade det.
Plötsligt fick jag ett minne från när vi var ute. Jag letade efter en boll som rullat in i ett par buskar en bit bort från planen vi körde på. Spelet var ett king liknande spel som inget riktigt visste hur det stavades (kanske tjing ping, eller ching ping).
-Jag hämtar bollen! ropade jag. Tack så mycket! Jag fick dra undan grenarna för att ens kunna se något. Där är den! Jag sträckte mig efter bollen och tog tag i den. “Aj!” skrek jag. Något stack mig. Insekten såg inte ut som något jag hade sett innan. Men jag hann inte analysera den innan den var helt borta. Mina vänner rusade fram till mig och frågade hur det gick. Jag förklarade allt och vi återgick till spelet. Vi alla tänkte att det var någon skalbagge. Den såg lite ut som det. Iallafall under den stund jag hann kolla på den. Problemet var att den hade 10 ben, Skalbaggar har vanligtvis bara 6! Den hade också en liten svansliknande del som stack ut ur bakre änden.
-skalbaggen var la bara lite rädd sade Gustav. Ja troligen! svarade Abdi. Både jag och Martin nickade. Fredrik var på väg hit. Han bodde inte särskilt nära oss.
fortsätter snart

submitted by Jag_Heter_Simon to sweden [link] [comments]


2020.01.04 00:36 Orfevs Jag vet inte vad jag ska göra

Nu ska det gnällas lite.
Jag är far till två barn, 8 och 9. Jag och deras mor är tillsammans, vi har ett bra samliv och en fin relation. Saken är att jag inte är en personlighet som är gjord för barn. Det var otänkbart för mig att skaffa barn innan den dagen för 9 år och 9 månader sedan när jag fick ett telefonsamtal om att hon var gravid. Jag satt bokstavligen ensam i lägenheten vi skaffade tillsammans, dagen innan hon skulle flytta över sitt bohag.
Vad tänkte jag? Jag ville inte ha barn, men hon var så glad. Chansen att få flera barn minskar om man gör abort, så jag sa"Ok, Vi löser det här."
Hon flyttade in, barnet kom. Jag jobbade som fan i veckorna, jag var ute och söp på helgerna, flydde bäst jag kunde från min nya realitet. Att sticka var aldrig på tapeten, jag är inte uppfostrad sådan,så mitt barn skulle jag ta hand om, om än bakfull. Detta pågick cirka ett halvår innan det inte var hållbart längre, jag gav upp "Umgänget" i utelivet då det varken underlättade eller höll ekonomiskt. Jag fick en heltidsanställning och jag trodde att nu, nu var jag i hamn, i harmoni med mitt nya liv som familjefar. Sedan blev hon gravid igen, jag la fram att vi skulle göra det ansvarsfulla. Vi kunde ge en unge en hyfsad barndom, men inte två. Abort. Hon höll med, men jag som mannen får inte boka läkare, hon måste göra det. Hon väntade tills det inte räckte med ett piller utan att en operation krävdes. Vi gick till läkaren på dagen det hade bokats, jag var där i väntrummet och med tårar i ögonen sa hon mig att hon inte ville. Jag agerade på mina känslor och gav med mig.
Så då hade jag två barn. Två barn som jag egentligen är helt oförmögen att ta hand om, inte ekonomiskt även om marginalerna är små, men känslomässigt. På något sätt har jag klarat av det i 7 år. Jag har gått i samtalsterapi där rådet är att "bita ihop", jag har pratat med vänner med rådet att "En olycklig förälder gör barnen olyckliga"(Ett förbannat dumt råd då det inte finns någon annan väg, en frånvarande förälder har aldrig gjort någon lycklig).
Jag har funderat på att ta livet av mig, men det löser ju inte problemet. Jag har en plikt att ge barnen en barndom, helst inte en kass barndom. Men nu jullovet 2019/2020 från den att de gick från skolan till nu har jag mer och mer tänkt på att avsluta mitt liv, efter 7 år av att "bita ihop" och "tröska på" börjar jag bli nernött.

Jag känner till alla motargument, "Du sket i kondomen, ditt ansvar" "Du knullade, du får bära konsekvenserna" "Att ta livet av sig skadar bara dina efterlevande."
Jag vet, men efter 7 år vet jag inte om jag orkar, jag ber om hjälp. Jag vill höra något annat än "bit ihop". Jag vill bara ha något hopp. Jag har börjat dricka mer, jag känner mig lugnare då, klumpen i mitt bröst försvinner, men jag vet att det bara är inbillning, tillfälligt. fan så här långt in i texten vet jag inte ens vad jag ska skriva för att få de svar jag vill. jag hoppas på internet.
submitted by Orfevs to sweden [link] [comments]


Så får barnet vänner - Goda Tider